vwv

Jag grät i lördags. Grät för att gamla minnen kom tillbaka. Jag satt i Sassas rum och grät. Jag grät i flera timmar. Men jag grät inte bara för att jag var ledsen, jag grät för jag var glad oxå. Glad att jag har jävligt underbara vänner som förstår, som går igenom samma sak, som förstår, som älskar, som gråter, som finns! Jag, Sassa, Linn snackade djupt, jag grät för alla ggr ja har blivigt rädd, för alla ggr ja har blivigt sviken av dem som står mig närmast, för alla elaka faska ord som har sagt, ja grät för hur dåligt ja mådde av ord av personer av olycka av kärlek av allt.
Men mina vänner fanns där för mig när jag tänkte efter, dem fanns då jag kände mig som ensammast, då jag var rädd, då´jag var sviken jaa dem har alltid funnits där för mig. Och jag hoppas att jag aldrig förlorar dem som står mig närmast. Ni betyder mest och kmr alltid göra det. Jag har haft dagar då jag bara vill dö men då har alltid mina närmaste stått där och hållt min hand och sagt att allt ´kommer bli bra. Och när jag är arg eller vill vara i fred så förstår dem. Dem blir inte arga, dem blir inte irriterede elr missförstår dem respekterar och förstår. Dem tar min hand och leder mig tillbaka. Jag vill inte hela tiden undra vad folk säger om mig. Jag gjorde det förr men nu ska jag sluta med det. Det enda jag bryr mig om är ifall jag sårar andra. Jag vill inte vara den som får skit men då får jag sluta vara elak ibland. Men det är svårt o veta när man sårar och inte. mycket missförstånd leder till mycket bråk. Jag har vart där. Nää fy fan, det vill jag inte uppleva igen. Men jag kan ju inte bara ändra hela min personlighet ändå. För jag är ju som jag är... men jag vill inte ha den "rollen" jag har.
Men jag är glad för jag har vänner som förstår och som jag älskar <3


Splittrat inlägg men jag hade mycket på hjärtat.

Puss